Carolin

Jag har träffat en kille, han är rätt trevlig. Men vi får se...

jag kände mig precis så fantastiskt ensam. såg en kille jag känner gå förbi och jag ville bara gömma mig för att här sitter jag och har lagat mat för en person helt ensam, helt arbetslös, helt patetisk. Killen jag gillade är fan ett jävla svin, på riktigt. Jag skulle kunna vara så jävla bra för honom, men eftersom han inte fattar det så är han ändå inte bra för mig. Jag kan inte fatta vad som har blivit av mig, jag sover halva dagarna gör inte ett piss, kan inte förmå mig att skriva ut de där jävla cv:na, som faktiskt är bra. jag har blivit en lat passiv jävla förlorare som försöker intala sig själv att "åh jag är så kreativ och trevlig och drivsam" FUCK ME!

Nu har jag äntligen fått honom, men frågan är om jag verkligen har det. Menade han något han sa? Eller var han bara full och kåt? Jag fick komma in i hans liv lite grann men sen imorse var han kall. Kanske var jag bara en trofé. Jag blir verkligen galen på det här. Kanske vore det bättre om vi aldrig sågs. Men det var ju så bra, alltihop. Vi bråkade och älskade. Sen kläcker han ur sig att han kanske har tjej, eller att hon typ tror det.

Jag vill verkligen lära känna honom, även om det inte kommer leda till kärlek. Vill nog inte ens vara kär i honom. Jag tror att det skulle vara nyttigt för oss båda.

Skriver mer om det när jag har lust och mer tid.